Jag bor ett stenkast från våra föräldrar så det var inte ovanligt att man fick ett besök från Lars fram på kvällskvisten. Han ville bara "kolla mig" som han sa. (vad han nu trodde jag höll på med för olagligheter här hemma) En sådan kväll satt jag och Lars hemma hos mig och filosoferade om livet. Vi började prata om mina vänner som gift sig och plötsligt utbrister Lars
- Ja vet Nanna! Du å ja, löllopp!
- Nej Lars, vi kan inte gifta oss.
- Nää juttdeee... Lars såg tankfull ut. Du ä fö gammal!
- Hrm, nu var det ju kanske inte det jag syftade på i första hand, utan snarare det att vi är syskon, menade jag på.
- Å Gammal! svarade Lars bestämt.
En annan gång hade vi bestämt att vi skulle umgås men så fick jag förhinder i jobbet.
Restaurangen jag jobbade på skulle arrangera ett bröllop och vi skulle provlaga menyn just den kvällen.
- Du Lars, vi får ta och träffas nästa vecka istället för jag måste jobba.
- Vaffö??
- Jo det är några som ska ha bröllopsfest hos oss på jobbet så jag måste ju lära mig hur vi ska laga deras mat.
- Ja! Passa på!! utbrister Lars glatt.
- Passa på? undrar jag.
- Ja, gifta dig Nanna! Löllopp! Du behöve en man!
- Men Lars, det är ju inte direkt så att man kan gå dit med bröllopsklänning och ta en kölapp liksom, menade jag.
- Inte? Prova?
Om Syndrom, tvångstankar och andra viktigheter. Små historier om livsglädje, otur och allmän dumhet.
Taxi
Lars har alltid haft ett gott öga till stadens taxichaufförer och jag tror de gillar honom med. Oftast. De har kört honom till och från skolan i många år och utvecklat någon form av vänskap. Det kunde inte komma en taxi från en annan stad för Lars kunde lura i dem vad som helst. Inte trodde de att en liten försynt kille med Downs Syndrom var kapabel till att ljuga om vart han bodde. Om han ens satte sig i bilen med dem, det var inte säkert. Många av dem fick jaga ungen över hela skolgården innan de ens kom iväg. (till de övriga resande elevernas förtjusning, det var ju rena underhållningen)
Eftersom det var lite problem med tilliten och rymningsbenägenheten där då så bestämdes det till slut att endast vårt lokala taxibolag skulle köra Lars.
Han ser dem fortfarande som sina vänner. Det är inte länge sedan han stoppade en av dem mitt ute i vägen och fick honom att köra honom hem efter jobbet. Latmasken.
En gång tog han sin sparkcykel på en liten lätt tur på två kilometer ner till taxigaraget på industriområdet för att hälsa på sina vänner. Ni kan tro att mamma blev förvånad när det rullar in en taxibuss på gården och Lars hoppar ut med sin spark under armen och ett mycket belåtet leende.
Eftersom det var lite problem med tilliten och rymningsbenägenheten där då så bestämdes det till slut att endast vårt lokala taxibolag skulle köra Lars.
Han ser dem fortfarande som sina vänner. Det är inte länge sedan han stoppade en av dem mitt ute i vägen och fick honom att köra honom hem efter jobbet. Latmasken.
En gång tog han sin sparkcykel på en liten lätt tur på två kilometer ner till taxigaraget på industriområdet för att hälsa på sina vänner. Ni kan tro att mamma blev förvånad när det rullar in en taxibuss på gården och Lars hoppar ut med sin spark under armen och ett mycket belåtet leende.
15 pizzor
Familjen har vänner utanför Årjäng som har en dotter med Downs Syndrom. Ända sedan hon och Lars var små har vi besökt dem minst en gång om året. Det har varit väldigt intressant att se dessa två barn växa upp till helt olika individer och formas av sin omgivning, familj och funktionshinder.
Jag följde bara med upp och hälsade på de första åren så för mig har skillnader och framsteg blivit så mycket påtagligare nu när man ser och jämför med längre mellanrum. Väldigt intressant.
Under semestern brukar Lars och delar av familjen spendera två veckor där uppe hos familjen och det infaller oftast runt Lars födelsedag. De brukar ha ett litet kalas för honom där och sedan har vi ett för honom när han kommer hem. För ett par år sedan satt Lars på sitt kalas där uppe i Värmland och firade när storebror Per ringer hemifrån. Han ville bara gratulera Lars på födelsedagen och kolla läget med resten av familjen. Han satt hemma i huset och vaktade katten. Detta störde Lars lite, att de firade med tårta och hemma satt Per utan mat. Efter samtalet smet Lars undan. Han var bara borta ett par minuter så ingen reagerade.
Senare på eftermiddagen ringde mammas mobil. Det var grannen hemma.
- Jag har en arg pizzagubbe här med femton Kebabpizzor som han säger att någon beställt hem till er.
Självklart visste inte Lars något om detta, men grannen berättade att pizzagubben ringt på Pers dörr med hans kvällsmat men då ingen öppnade, ringt på hos henne istället. Hon som då bott bredvid Lars hela hans uppväxt anade ugglor i pizzakartongen och ringde mamma.
Efter några minuters samtal med mannen från pizzerian kom mamma och han överens om att de fick göra upp detta när de kom hem veckan efter.(Pizzorna betalades senare under gubbens protester, rätt ska vara rätt, och som plåster på såren skickade han med mamma lite dricka hem) Efter ett tag erkände Lars dådet med motiveringen att han ville ju bara att Per också skulle få lite kalasmat.
Aktieplaceringar
Lars brukade låna mammas laptop ibland och kolla youtube och skriva mail till intet ont anande människor och så där. Inte alltid under uppsikt. En dag ringde telefonen och Lars' pappa svarade. Det var från Swedbank och de sökte Lars. Hans pappa förklarade lite vem Lars var, att han förde hans talan och att de kunde ta ärendet med honom. Då kom det fram att Lars hade surfat in på Swedbanks hemsida och fyllt i något formulär om att han ville bli uppringd och få råd om placeringarna i sin aktieportfölj (vilket han då som tolvåring inte hade någon).
Morfar åttio år
Lars farfar hann bli åttio år gammal innan han gick bort. Det var det enda dödsfallet Lars hade upplevt då så antagligen förknippade han döden med att man var just åttio år. Några år efter farfars bortgång fyllde vår morfar åttio år och vi, liksom halva stadens pensionärer var där på uppvaktning. Det var även gäster där från stadens pensionärsföreningar då de brukar uppvakta sina medlemmar på jämna födelsedagar, så det var inte bara känt folk. Morfar satt i soffan i finrummet och öppnade sina presenter och beundrade sina blommor. Efter ett tag tränger sig Lars fram emellan folket som omger honom och slår sig ned bredvid honom i soffan. Han iakttar honom en stund sedan lägger han huvudet på sned och klappar honom på axel.
- Jaha du Moffa.. Åttio år.. Nu dör du snart!
- Jaha du Moffa.. Åttio år.. Nu dör du snart!
Ärligt!
Lars är så där härligt ärlig ibland så man bara vill frysa inne hans julklappar i femton år framåt.
Det var sommar och Lars och Ulrika skulle bada i familjens pool. Ulrika gick för att byta om till bikini och när hon kommer ut säger han förvånat
- Nä men Uika! Vikka långa tutta du ha!
- Va? Du menar stora?
- Nääääeee låååååååångaaa! säger Lars och tecknar nåt framför sig som påminner om två jättehaklappar. Sen skriker han högt och tyvärr väldigt tydligt
- Kom alla mina grannar å se min Uika bada män sina låååååååååånga tutta!
Eftermiddagen avslutades med att Lars i smyg gick och hämtade Ulrikas bikini som hängde på tork, krängde på sig den och slängde sig i poolen och vägrade gå upp.
För inte så länge sedan satt jag och mamma i hennes kök och pratade om en vän till mig som gjort en Gastric bypass-operation och gått ned mycket i vikt.
Då släntrande Lars plötsligt in i köket, lutade sig mot bänken och lade armarna i kors över bröstet.
Sedan sa han nonchalant till mig med ett höjt ögonbryn
- Durå? Uppåt?
- Tyst med dig skitunge! svarade jag surt.
- Nä jag skoja ba Nanna, du e fin som du ä. Sedan himlade han med ögonen och gick ut ur köket igen medan han mumlade "trots allt!"
Det var sommar och Lars och Ulrika skulle bada i familjens pool. Ulrika gick för att byta om till bikini och när hon kommer ut säger han förvånat
- Nä men Uika! Vikka långa tutta du ha!
- Va? Du menar stora?
- Nääääeee låååååååångaaa! säger Lars och tecknar nåt framför sig som påminner om två jättehaklappar. Sen skriker han högt och tyvärr väldigt tydligt
- Kom alla mina grannar å se min Uika bada män sina låååååååååånga tutta!
Eftermiddagen avslutades med att Lars i smyg gick och hämtade Ulrikas bikini som hängde på tork, krängde på sig den och slängde sig i poolen och vägrade gå upp.
För inte så länge sedan satt jag och mamma i hennes kök och pratade om en vän till mig som gjort en Gastric bypass-operation och gått ned mycket i vikt.
Då släntrande Lars plötsligt in i köket, lutade sig mot bänken och lade armarna i kors över bröstet.
Sedan sa han nonchalant till mig med ett höjt ögonbryn
- Durå? Uppåt?
- Tyst med dig skitunge! svarade jag surt.
- Nä jag skoja ba Nanna, du e fin som du ä. Sedan himlade han med ögonen och gick ut ur köket igen medan han mumlade "trots allt!"
Chips
Vår käre bror anser att han känner de flesta. I vissa fall stämmer det, i det här fallet inte.
Under en handbollsmatch som Ulrika och Lars besökte tillsammans, satt även en relativt känd handbollsspelare på läktaren med några av sina kompisar. Lars hade köpt chips som han åt samtidigt som han satt och sneglade på killarna en bit bort. När Ulrika tittade bort ett par sekunder reste Lars på sig och sprang bort till killarna och började prata med dem. Givmild som han är bjöd han dem på sina chips men de tackade nej. Lars insisterade då genom att börja dela ut chips till dem istället. Ett chips på varje knä lade han. Mottagarna visste inte riktigt vad de skulle göra med dem så Ulrika rusade dit och började samla ihop dem efter honom medan hon mumlade ursäkter. Ett och ett från fem par knän.
Under en handbollsmatch som Ulrika och Lars besökte tillsammans, satt även en relativt känd handbollsspelare på läktaren med några av sina kompisar. Lars hade köpt chips som han åt samtidigt som han satt och sneglade på killarna en bit bort. När Ulrika tittade bort ett par sekunder reste Lars på sig och sprang bort till killarna och började prata med dem. Givmild som han är bjöd han dem på sina chips men de tackade nej. Lars insisterade då genom att börja dela ut chips till dem istället. Ett chips på varje knä lade han. Mottagarna visste inte riktigt vad de skulle göra med dem så Ulrika rusade dit och började samla ihop dem efter honom medan hon mumlade ursäkter. Ett och ett från fem par knän.
Punk
Sport har alltid varit ett av Lars stora intressen. Att se på och på senare år också att utöva. Han följer stadens hand- och fotbollslags matcher så ofta han kan. En gång var han med några familjemedlemmar och tittade på en handbollsmatch. Han brukar vara väldigt insatt i det som händer på planen och oftast hör man det också. I ett anfall fick målvakten bollen mellan benen och man hörde att åskådarna drog efter andan och sen blev det alldeles tyst i hallen. I två sekunder. Sen hörde man Lars ljuva stämma bryta tystnaden
- HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!! HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!
På hemmaplan så vet de flesta vem Lars är och hur frispråkig han kan vara. Värre var det när han åkte och tittade på en bortamatch och skrek "Domarjävel!" i en knäpptyst idrottshall. Med rent uttal dessutom. Då är det bra att han har ett synligt funktionshinder som man kan använda som argument till varför man inte ska få rött kort där uppe på läktaren och bli utslängd.
Lars spelar fotboll i ett lag för funktionshindrade. I början stod han i mitten av planen och gick två steg fram i anfall och två steg bakåt i försvar. Om hans lag sedan började ligga under gick han och bad motståndarlaget att han skulle få vara med dem istället. Han tog det lite lugnt helt enkelt. Han var inte den som sprang ikapp motståndarna och dribblade bort bollen för dem. Han väntade tills de sprang förbi honom, skrek "BAAAAH!" i örat på dem och när de förvånat släppte kontrollen över bollen för ett ögonblick, då snöt han den.
Han har fått gult kort en gång men det var inte av en av de vanliga anledningarna. Det var match och Lars' lag skulle lägga en frispark och han tyckte att han skulle få äran. Lagledaren tyckte annorlunda och vinkade in en lagkamrat till Lars istället som kom och tog bollen för honom. Lars blev upprörd och tjafs uppstod. Efter en stund vände sig lagkamraten om för att gå och då visade Lars sitt missnöje över situationen genom att sparka denne i baken. Därav det gula kortet.
- HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!! HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!
På hemmaplan så vet de flesta vem Lars är och hur frispråkig han kan vara. Värre var det när han åkte och tittade på en bortamatch och skrek "Domarjävel!" i en knäpptyst idrottshall. Med rent uttal dessutom. Då är det bra att han har ett synligt funktionshinder som man kan använda som argument till varför man inte ska få rött kort där uppe på läktaren och bli utslängd.
Lars spelar fotboll i ett lag för funktionshindrade. I början stod han i mitten av planen och gick två steg fram i anfall och två steg bakåt i försvar. Om hans lag sedan började ligga under gick han och bad motståndarlaget att han skulle få vara med dem istället. Han tog det lite lugnt helt enkelt. Han var inte den som sprang ikapp motståndarna och dribblade bort bollen för dem. Han väntade tills de sprang förbi honom, skrek "BAAAAH!" i örat på dem och när de förvånat släppte kontrollen över bollen för ett ögonblick, då snöt han den.
Han har fått gult kort en gång men det var inte av en av de vanliga anledningarna. Det var match och Lars' lag skulle lägga en frispark och han tyckte att han skulle få äran. Lagledaren tyckte annorlunda och vinkade in en lagkamrat till Lars istället som kom och tog bollen för honom. Lars blev upprörd och tjafs uppstod. Efter en stund vände sig lagkamraten om för att gå och då visade Lars sitt missnöje över situationen genom att sparka denne i baken. Därav det gula kortet.
Byta byxor och stuka foten
Lars pratar inte riktigt rent som ni kanske förstått. Är man van hör man ändå vad han säger, är man mindre van kan det bli riktigt roligt. Ibland är det en ren och skär välsignelse.
Lars var i tonåren och han och Ulrika var ute och gick när hennes byxor plötsligt sprack. Det var inget som syntes så Ulrika tänkte att det fick vara till dess att hon kom hem. Lars däremot var lite bekymrad över det hela men gick ändå med på att gå till ICA och köpa glass innan de gick hem.
Han måste ha gått och funderat på det för när de gått omkring på ICA en stund sa Lars
- Nääääeee Uika, kom nu, vi måtte gå hem å byta dina balle!
- Hrm.. Du menar BRALLOR Lars, va.. hehe.. Försökte Ulrika generat reparera lite när folk vände sig om och fnissade åt dem.
- Ja?? Jag sa BALLE! svarade Lars bestämt och ännu högre.
Han sade även till vår kära mor när hon kom hem efter jobbet en kväll och såg lite trött ut
- Nääee mamma, nu måtte du va ledig imon, du se utskiten (utsliten) ut!
En annan gång följde Ulrika med Lars på fotbollsträning och Lars snubblade till och tyckte att han skadade foten. Han haltade lite då och då efter när han kom ihåg det och det var allmänt jättesynd om honom. På hemvägen stannade de på McDonalds för att äta. Så fort de kom innanför dörren säger Lars med hög röst
- Hallå allihopa! Ja ill bara säga att ida ha ja kukat mig. Hela restaurangen vände sig mot dem och började fnissa. Ulrika försökte översätta lite fint
- Du menar att du har STUKAT dig Lars..hehe..
- Ja, ja mena KUKAT, de sa ja? svarade Lars förnärmat. När de sedan ätit upp tyckte Lars att han hade för ont i foten igen för att bära bort sin bricka, så han hejdade en tjej som gick omkring och torkade bord och räckte henne sig bricka.
- Du ta den va, tack du e välldi söt å vacke!
Lars var i tonåren och han och Ulrika var ute och gick när hennes byxor plötsligt sprack. Det var inget som syntes så Ulrika tänkte att det fick vara till dess att hon kom hem. Lars däremot var lite bekymrad över det hela men gick ändå med på att gå till ICA och köpa glass innan de gick hem.
Han måste ha gått och funderat på det för när de gått omkring på ICA en stund sa Lars
- Nääääeee Uika, kom nu, vi måtte gå hem å byta dina balle!
- Hrm.. Du menar BRALLOR Lars, va.. hehe.. Försökte Ulrika generat reparera lite när folk vände sig om och fnissade åt dem.
- Ja?? Jag sa BALLE! svarade Lars bestämt och ännu högre.
Han sade även till vår kära mor när hon kom hem efter jobbet en kväll och såg lite trött ut
- Nääee mamma, nu måtte du va ledig imon, du se utskiten (utsliten) ut!
En annan gång följde Ulrika med Lars på fotbollsträning och Lars snubblade till och tyckte att han skadade foten. Han haltade lite då och då efter när han kom ihåg det och det var allmänt jättesynd om honom. På hemvägen stannade de på McDonalds för att äta. Så fort de kom innanför dörren säger Lars med hög röst
- Hallå allihopa! Ja ill bara säga att ida ha ja kukat mig. Hela restaurangen vände sig mot dem och började fnissa. Ulrika försökte översätta lite fint
- Du menar att du har STUKAT dig Lars..hehe..
- Ja, ja mena KUKAT, de sa ja? svarade Lars förnärmat. När de sedan ätit upp tyckte Lars att han hade för ont i foten igen för att bära bort sin bricka, så han hejdade en tjej som gick omkring och torkade bord och räckte henne sig bricka.
- Du ta den va, tack du e välldi söt å vacke!
Therese
Det är inte bara vi i familjen som råkar ut för Lars'... vad ska vi kalla det.. kärlek?
Våra vänner får sig en känga med. Lars hade skolavslutning i sin särskolaklass och Ulrika var där med en gemensam vän till oss, Therese, som Lars för övrigt älskar att reta.
Mellan sånger och fika ställde sig Lars plötsligt upp i klassrummet som var fyllt av elever och anhöriga till dem.
- Hej allihopa, ja hette Lars å vill bara säga en sak. Lars pekade på Therese. Det här ä Teles, hon ä ny elef här å ska böja i vå klass nu ti hötten. Ingen av eleverna förstod riktigt vad som hände utan sa bara
- Heeeeej Thereeeeeeeese! med en entonig AA-stämma och tittade sedan på fröken.
- Nej Lars, riktigt så är det ju inte, försökte denna släta över och började prata om något annat.
Lars flinade åt Therese som helst ville sjunka genom jorden.
Haha! Underbart! Det här är min favorithistoria om vår käre Guldklimp till bror och jag kan inte poängtera nog hur glad jag är att jag inte var där den dagen. För är det någon som Lars älskar att reta mer än Therese så är det mig.
En annan gång föreslog Lars Therese ett hångel i all välmening, men hon som var gravid vid tillfället skyllde på detta. Då böjer han sig ned mot hennes runda mage, klappar på den och säger
- Hallå där inne! Ä där ok om ja hångla lite män din mamma?
Våra vänner får sig en känga med. Lars hade skolavslutning i sin särskolaklass och Ulrika var där med en gemensam vän till oss, Therese, som Lars för övrigt älskar att reta.
Mellan sånger och fika ställde sig Lars plötsligt upp i klassrummet som var fyllt av elever och anhöriga till dem.
- Hej allihopa, ja hette Lars å vill bara säga en sak. Lars pekade på Therese. Det här ä Teles, hon ä ny elef här å ska böja i vå klass nu ti hötten. Ingen av eleverna förstod riktigt vad som hände utan sa bara
- Heeeeej Thereeeeeeeese! med en entonig AA-stämma och tittade sedan på fröken.
- Nej Lars, riktigt så är det ju inte, försökte denna släta över och började prata om något annat.
Lars flinade åt Therese som helst ville sjunka genom jorden.
Haha! Underbart! Det här är min favorithistoria om vår käre Guldklimp till bror och jag kan inte poängtera nog hur glad jag är att jag inte var där den dagen. För är det någon som Lars älskar att reta mer än Therese så är det mig.
En annan gång föreslog Lars Therese ett hångel i all välmening, men hon som var gravid vid tillfället skyllde på detta. Då böjer han sig ned mot hennes runda mage, klappar på den och säger
- Hallå där inne! Ä där ok om ja hångla lite män din mamma?
Bowlingäventyr
Jag har varit ledsagare åt Lars under hela hans uppväxt. Till hans stora förtret så har jag inget körkort och vi tog oss fram med tandemcykel, buss eller färdtjänst. När jag kom och hämtade honom på fritids så var det inte ett "Hej" som mötte mig utan
- Nanna ha du tagit hökort än?
- Nej, inte sen i måndags då du frågade sist.
- Ååååå! Velvette! blev svaret, ett mycket fult ord ur Lars' ordförråd.
Just en sådan här gång var vi på väg till hans bowlingträning i Skövde med buss. Han var som vanligt sur på mig för att jag inte tagit en intensivkurs sedan förra veckan, och vi tjafsade fram och tillbaka. Till slut tröttnade Lars på mig och ställde sig upp i bussen som var relativt full och tryckte på stop-knappen.
- Nej, nu ska Nanna gå av, ja illar (gillar) inte henne längre! sa han högt och tydligt.
En annan bowlingmåndag satt vi på bussen då en kille som Lars kände klev på bussen och satte sig bredvid honom. (ni ska ju inte tro att Lars satt bredvid mig, nej två säten bort minst.)
De småpratade lite och efter ett par hållplatser skulle killen gå av igen och Lars tyckte att han också skulle gå av och följa med killen hem. Jag hindrade honom och Lars började sura. Jag riktigt såg på ungen att han funderade ut en riktigt otäck hämnd men tänkte inte mer på det. Bussen åkte ett par kilometer till och plötsligt såg jag i ögonvrån att Lars tittade på mig. Jag tittade tillbaka och då lutade han sig åt ena sidan med något pilemariskt i blicken och lade av en riktigt högljudd... Ja ni vet.
Sen ställde han sig upp och höll för näsan och sa högt
- Näääeee fyyyy Nanna! Bläääääää! och hoppade två säten bort till.
Jag sjönk långt ned i sätet och gick inte av bussen förrän den var tom.
Väl framme på Bowlingen brukade det också hända grejor. Ingen rast ingen ro.
En gång minns jag särskilt väl med blandade känslor.
Det började i damernas omklädningsrum dit vi gick för att byta om. Han var ung då så det var ok ur den synvinkeln. Han var också väldigt rymningsbenägen och med två ingångar till omklädningsrummen kändes detta säkrast.
Lars ville givetvis byta om på killarnas.
- ja ä kille, ja ha snopp å inga tutta, ja får! var hans argument, ett väldigt bra sådant egentligen om man tänker efter.
Vi gjorde det vi skulle och på väg ut genom omklädningsrummet gick vi förbi en tjej utan något på sig på överkroppen. Lars stannade till.
- Åh, fina! sa han och pekar på hennes bröst.
- Lars! jag slet med mig honom ut och hoppades på att hon inte hörde.
Han var fortfarande sur när vi kom ut i hallen för att han inte fick byta om på herrarnas och muttrade surt medan han valde klot och skrev in sig på banan.
Tillslut vände han sig mot mig och sa med en farlig glimt i ögat, men med en väldigt ledsen röst
- Nanna, sluta kalla mig CP, jag gråte snart!
(Jag skulle aldrig komma på tanken och hade för övrigt inte sagt ett ljud sedan vi lämnade damernas.)
Det här var på den tiden innan Lars lärt sig bowla ordentligt och mest hamnade i rännan.
När Lars surat klart började vi spela och vi körde serie på serie och Lars missade käglor på käglor.
Helst plötsligt fick han dock till det och det blev en Strike. Lars visste inte vart han skulle ta vägen så lycklig blev han och skrek och hoppade av lycka. De flesta i lokalen vände sig mot oss när de hörde oväsendet och då passade Lars på. Ungen sprang rakt ut i början av banan där alla kunde se honom och Moonade. För er som inte är bekanta med uttrycket drog han ned sina byxor och visade sina vita bakdel för åskådarna. Ett tecken för glädje i vissa kulturer.
Jag pratade inte med ungen på en vecka efter det.
- Nanna ha du tagit hökort än?
- Nej, inte sen i måndags då du frågade sist.
- Ååååå! Velvette! blev svaret, ett mycket fult ord ur Lars' ordförråd.
Just en sådan här gång var vi på väg till hans bowlingträning i Skövde med buss. Han var som vanligt sur på mig för att jag inte tagit en intensivkurs sedan förra veckan, och vi tjafsade fram och tillbaka. Till slut tröttnade Lars på mig och ställde sig upp i bussen som var relativt full och tryckte på stop-knappen.
- Nej, nu ska Nanna gå av, ja illar (gillar) inte henne längre! sa han högt och tydligt.
En annan bowlingmåndag satt vi på bussen då en kille som Lars kände klev på bussen och satte sig bredvid honom. (ni ska ju inte tro att Lars satt bredvid mig, nej två säten bort minst.)
De småpratade lite och efter ett par hållplatser skulle killen gå av igen och Lars tyckte att han också skulle gå av och följa med killen hem. Jag hindrade honom och Lars började sura. Jag riktigt såg på ungen att han funderade ut en riktigt otäck hämnd men tänkte inte mer på det. Bussen åkte ett par kilometer till och plötsligt såg jag i ögonvrån att Lars tittade på mig. Jag tittade tillbaka och då lutade han sig åt ena sidan med något pilemariskt i blicken och lade av en riktigt högljudd... Ja ni vet.
Sen ställde han sig upp och höll för näsan och sa högt
- Näääeee fyyyy Nanna! Bläääääää! och hoppade två säten bort till.
Jag sjönk långt ned i sätet och gick inte av bussen förrän den var tom.
Väl framme på Bowlingen brukade det också hända grejor. Ingen rast ingen ro.
En gång minns jag särskilt väl med blandade känslor.
Det började i damernas omklädningsrum dit vi gick för att byta om. Han var ung då så det var ok ur den synvinkeln. Han var också väldigt rymningsbenägen och med två ingångar till omklädningsrummen kändes detta säkrast.
Lars ville givetvis byta om på killarnas.
- ja ä kille, ja ha snopp å inga tutta, ja får! var hans argument, ett väldigt bra sådant egentligen om man tänker efter.
Vi gjorde det vi skulle och på väg ut genom omklädningsrummet gick vi förbi en tjej utan något på sig på överkroppen. Lars stannade till.
- Åh, fina! sa han och pekar på hennes bröst.
- Lars! jag slet med mig honom ut och hoppades på att hon inte hörde.
Han var fortfarande sur när vi kom ut i hallen för att han inte fick byta om på herrarnas och muttrade surt medan han valde klot och skrev in sig på banan.
Tillslut vände han sig mot mig och sa med en farlig glimt i ögat, men med en väldigt ledsen röst
- Nanna, sluta kalla mig CP, jag gråte snart!
(Jag skulle aldrig komma på tanken och hade för övrigt inte sagt ett ljud sedan vi lämnade damernas.)
Det här var på den tiden innan Lars lärt sig bowla ordentligt och mest hamnade i rännan.
När Lars surat klart började vi spela och vi körde serie på serie och Lars missade käglor på käglor.
Helst plötsligt fick han dock till det och det blev en Strike. Lars visste inte vart han skulle ta vägen så lycklig blev han och skrek och hoppade av lycka. De flesta i lokalen vände sig mot oss när de hörde oväsendet och då passade Lars på. Ungen sprang rakt ut i början av banan där alla kunde se honom och Moonade. För er som inte är bekanta med uttrycket drog han ned sina byxor och visade sina vita bakdel för åskådarna. Ett tecken för glädje i vissa kulturer.
Jag pratade inte med ungen på en vecka efter det.
Avsparken
Vi satt hemma i hallen och lekte en eftermiddag, jag, Erik, Lars och Ulrika.
Lars satt i ett hörn och klinkade på en leksaksgitarr och jag hade kommit på ett, kanske lite udda men väldigt effektivt sätt, att roa den tvåårige Erik som varit lite kinkig.
Erik satt på huk och jag sparkade honom lite lätt i hans blöjklädda rumpa så han flög en bit framåt på alla fyra. Sen upprepades detta. Erik tjöt av skratt och efter ett tag uppmärksammades detta av Lars. Han fick något busigt i ögonen, slängde gitarren åt sidan och reste på sig. Han pekade på sig själv och sa
- Gaah! (Jag)
- Ja, försiktigt då, sa jag. Lars tog då sats ända in under ytterkläderna som hängde i hallen och flög sen ut och sparkade till Erik i ändan så han flög säkert en meter.
Vi tittade förskräckt på Erik och höll andan men han började gapskratta och kravlade sig upp och satte sig på huk i position igen.
- Meeeja Lars!
Stackars lille Erik har fått vara med om mycket tuff kärlek. När han var liten och låg i vagnen hällde Lars en liten hink vatten över honom för att han tyckte att han skulle vakna. När han var ett par år äldre fick han en kvast i huvudet. Det lät värre än vad det var. Lars älskar sin bror och jag tror att det var nyttigt för dem båda att ha varandra. Det är inte många som vågar sig på att skaffa ett till barn efter att ha fått ett med funktionshinder men våra föräldrar gjorde det och det är vi dem evigt tacksamma för. Erik har alltid funnits med på ett hörn och försvarat och förklarat och översatt.
Jag minns särskilt en gång när de besökte farmor och farfar då de bodde i ett hus som låg utmed en allmän väg. Lars och Erik stod och plockade äpplen inne i trädgården när ett gäng högljudda ungdomar gick förbi utanför på vägen.
De störde väl Lars' äppelplockarfrid eller något för han började kasta äpplen på dem.
De blev givetvis arga och gick fram till staketet för att säga dem en sanningens ord.
Då sa Erik som var runt tre-fyra år vid tillfället
- Stjunta i honom, han vet inte vad han jöj. Han ä inte som oss andja.
Lars satt i ett hörn och klinkade på en leksaksgitarr och jag hade kommit på ett, kanske lite udda men väldigt effektivt sätt, att roa den tvåårige Erik som varit lite kinkig.
Erik satt på huk och jag sparkade honom lite lätt i hans blöjklädda rumpa så han flög en bit framåt på alla fyra. Sen upprepades detta. Erik tjöt av skratt och efter ett tag uppmärksammades detta av Lars. Han fick något busigt i ögonen, slängde gitarren åt sidan och reste på sig. Han pekade på sig själv och sa
- Gaah! (Jag)
- Ja, försiktigt då, sa jag. Lars tog då sats ända in under ytterkläderna som hängde i hallen och flög sen ut och sparkade till Erik i ändan så han flög säkert en meter.
Vi tittade förskräckt på Erik och höll andan men han började gapskratta och kravlade sig upp och satte sig på huk i position igen.
- Meeeja Lars!
Stackars lille Erik har fått vara med om mycket tuff kärlek. När han var liten och låg i vagnen hällde Lars en liten hink vatten över honom för att han tyckte att han skulle vakna. När han var ett par år äldre fick han en kvast i huvudet. Det lät värre än vad det var. Lars älskar sin bror och jag tror att det var nyttigt för dem båda att ha varandra. Det är inte många som vågar sig på att skaffa ett till barn efter att ha fått ett med funktionshinder men våra föräldrar gjorde det och det är vi dem evigt tacksamma för. Erik har alltid funnits med på ett hörn och försvarat och förklarat och översatt.
Jag minns särskilt en gång när de besökte farmor och farfar då de bodde i ett hus som låg utmed en allmän väg. Lars och Erik stod och plockade äpplen inne i trädgården när ett gäng högljudda ungdomar gick förbi utanför på vägen.
De störde väl Lars' äppelplockarfrid eller något för han började kasta äpplen på dem.
De blev givetvis arga och gick fram till staketet för att säga dem en sanningens ord.
Då sa Erik som var runt tre-fyra år vid tillfället
- Stjunta i honom, han vet inte vad han jöj. Han ä inte som oss andja.
Badbyx-lasso
Jag och Ulrika hade tagit med våra älskade bröder till badet och efter att ha legat i blöt i ett par timmar gick vi upp för att torka och få på ungarna torra badkläder. Lars ville absolut inte byta byxor, men efter mycket lirkande gick han surt med på det och slet av sig dem. Som en liten hämnd började han springa runt oss där vi satt på filten mitt i ett hav av andra intet ont anande badgäster och svingade de blöta badbyxorna över huvudet som en lasso. Plötsligt stannar han och kastar iväg byxorna innan vi fattat riktigt vad som hänt. Rakt i huvudet på en kille som satt med sina kompisar en bit därifrån. De tittade förvånat upp på Lars som stod spritt språngande naket med ett brett flin och mycket nöjd med sig själv.
- Hrm.. Här.. mumlade jag och höjde handen för att ta emot den plaskvåta badbyxlasson.
De bröt ut i gapskratt och killen slängde tillbaka dem.
Sen tyckte vi att det var dags att gå hem.
- Hrm.. Här.. mumlade jag och höjde handen för att ta emot den plaskvåta badbyxlasson.
De bröt ut i gapskratt och killen slängde tillbaka dem.
Sen tyckte vi att det var dags att gå hem.
Smisk!
I en liten period i sitt liv fann Lars nöje i att smiska till folk i baken. Vi vet fortfarande inte än idag vart han fick det ifrån. Jag var barnvakt någon gång där i alla fall och jag och Lars var på ICA för att köpa glass. Han var sur av någon anledning och ville inte alls gå åt samma håll som jag. Efter många om och men hade vi valt ut var sin glass och ställt oss i kassakön. Framför oss stod en dam som var av modell större. Jag ser i ögonvrån hur Lars studera henne nyfiket upp och ned och innan jag hann reagera har han smällt till henne i baken. Sen springer ungen så när damen vänder sig om, ganska förvånad och arg, står jag där. Högröd. Jag mumlade något om Downs Syndrom och backar bort mot frukten dit Lars sprang. Behöver jag säga att vi stod och tryckte bakom hyllorna tills dess att damen lämnat affären..?
Rymning 1
Lars hade en cykel med stödhjul som han gillade att köra runt på och som han kunde få upp i ganska hög fart om man inte passade sig. Vi hade till och med ett hundkoppel fastsatt under sadeln på cykeln, ett sån där dosa med handtag och lång lina som man kan låsa och dra in om han åkte för långt. Lite makabert kanske, men det funkade väldigt bra. Ja, inte enligt Lars då, han blev vansinnig när man bromsade honom just när han trodde han kunde rymma. Men utan hjälpmedel som passar situationen tar man vad som finns. ( Det roligaste var ju dock när vi fick besök som såg hundkopplet på hatthyllan och frågade om vi skaffat hund. Minerna som mötte en när man sa "Nej det är till Lars" var ganska underhållande faktiskt!) Kopplet åkte fram på promenader bara, hemma på gården åkte han fritt. En vårdag när jag var barnvakt åt Lars och lillebror Erik minns jag särskilt. De ville cykla och det fick de. Runt, runt åkte de tills Erik plötsligt ramlade och jag sprang fram för att hjälpa honom upp.
-Heeedåååå! hör jag bakom mig och när jag tittar bort mot Lars har han redan åkt av gården. Jag drar upp Erik och säger till honom att gå in till mamma och börjar själv springa efter Lars. Efter några hundra meter och allt större avstånd mellan oss inser jag att detta var lönlöst och vänder hem för att hämta cykel. Jag åkte nog runt en timme och letade efter honom innan jag åkte hem igen lite smått förtvivlad. Men det var inte mamma när jag kom hem, de hade ringt från ICA. Lars hade cyklat de dryga två kilometrarna dit, parkerat sin lilla cykel framför ingången och spatserat in och roffat åt sig en korg. Han hade plockat ned sill, chips och köttbullar och gått fram till kassan och puttat upp varorna på bandet så gott han kunde. Hans näsa räckte knappt över disken då. Mamma har jobbat på ICA så de visste att Lars hörde till oss så de stoppade honom och ringde hem till mamma.
Liiiiiiite dåligt samvete hade storasyster då..
Badliv
Jag tänker på den gången när jag och Ulrika var barnvakt åt Lars. Vi fick för oss att gå till utomhusbadet med honom. Han kunde simma hellre än bra och var dessutom rymningsbenägen och snabb, så han fick ha på sig en specialflytväst. Ja, nu krängde vi inte på ungen någon orange tyghistoria med tampar, snören, visselpipor och grejer utan den var som en kort men tjock topp. Visserligen neongul, men det var jättesmidigt om han hunnit smita och man var ett par meter efter.
Vi badade, käkade glass och gjorde allt som Lars ville, trots det så var han sur när vi tyckte att det var dags att gå upp. Det var ett ganska vanligt förekommande så vi tog ungen i var sin arm och gick in på damernas omklädningsrum. Vi hoppade ur våra badkläder och krängde av Lars byxor och väst. Inne i duschen var det mycket folk och på nåt sätt hamnade Lars bakom oss. Då såg ungen sin chans.
- Heeeeddåååååå! Ropar han och springer mot dörren.
Det måste sett väldigt kul ut om man satt utanför då som ett stort antal människor gjorde, när damernas dörr flög upp och Lars springer ut spritt språngande och plaskvåt. Han sprang rakt fram till stora bassängen, naturligtvis på det djupaste där vi inte brukade vara, och slänger sig i med ett svanhopp. Allt hände på tre sekunder och som tur var så var det en tjej som lade märke till att det fattades något neongult på nakenbarnet och sprang fram till bassängen och tog tag i honom.
Barnvakterna då, jo de stod nakna i duschen fortfarande.
Mamma hade alltid så roligt åt oss, sina barnvakter.
Innan gjorde vi upp planer på vad vi skulle hitta på, lekparken, köpa glass, bada, picnick eller vad det nu kunde vara. Vi samlade ihop bröderna med glatt humör och lämnade huset.
När vi kom tillbaka var det andra bullar. Arga som bin för att Lars hade rymt eller skämt ut oss och framför allt aldrig ville gå hem när vi ville det. Vi svor alltid på att det var minsann sista gången vi var barnvakt och att vi aldrig skulle ta med honom ut bland folk igen. Sen gick det en vecka och nya barnvaktplaner smiddes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)