Taxi

   Lars har alltid haft ett gott öga till stadens taxichaufförer och jag tror de gillar honom med. Oftast. De har kört honom till och från skolan i många år och utvecklat någon form av vänskap. Det kunde inte komma en taxi från en annan stad för Lars kunde lura i dem vad som helst. Inte trodde de att en liten försynt kille med Downs Syndrom var kapabel till att ljuga om vart han bodde. Om han ens satte sig i bilen med dem, det var inte säkert. Många av dem fick jaga ungen över hela skolgården innan de ens kom iväg. (till de övriga resande elevernas förtjusning, det var ju rena underhållningen)
  Eftersom det var lite problem med tilliten och rymningsbenägenheten där då så bestämdes det till slut att endast vårt lokala taxibolag skulle köra Lars.
Han ser dem fortfarande som sina vänner. Det är inte länge sedan han stoppade en av dem mitt ute i vägen och fick honom att köra honom hem efter jobbet. Latmasken.
En  gång tog han sin sparkcykel på en liten lätt tur på två kilometer ner till taxigaraget på industriområdet för att hälsa på sina vänner. Ni kan tro att mamma blev förvånad när det rullar in en taxibuss på gården och Lars hoppar ut med sin spark under armen och ett mycket belåtet leende.