Prolog

    Jag är uppvuxen i en familj med två äldre syskon och tre yngre. Halv- och styvsyskon egentligen, men vem bryr sig om sånt? Inte Vi i alla fall. Och definitivt inte Lars. Lars, det är mellanbrodern i skaran och han har Downs Syndrom. För honom har det inte spelat någon roll att tre av oss har bott under samma tak och två besökt oss ibland. Det är bara så det är. Han har väl inte alltid gillat oss, han försökte ge bort sin yngre bror när han låg i vagnen och tyckte att jag gott kunde stanna på Lanzarote när jag skulle dit och semestra. Ja, han har nog försökt bli av med oss allihop på ett eller annat sätt, och jag förnekar inte att jag ibland googlat adoptionsbyråer också.
  Lars kommer att figurera mycket här i historierna, det händer alltid saker runt honom och har alltid gjort. På gott och ont.

  Jag är äldst av de syskon som bott under samma tak som Lars. Sedan kommer Per (eller Mr P som han helst vill bli kallad då han vill vara anonym) som är sex år yngre än mig, efter honom kommer Lars och sist och minst Erik, fem år efter Lars. Mina bröders far hade två barn innan, Fredrik och Ulrika, och mamma hade mig innan. Detta kanske låter komplicerat men det är det inte. Det är mest lite nödvändigt vetande för att du skall veta vilka personerna är som blir bortgjorda i mina historier.

  Vi syskon kan nog uppfattas som ganska råa mot varandra och framför allt mot Lars. Ofta är det för att Lars får oss att framstå som det. Som till exempel den gången vi stod i en butik och han inte fick köpa det han ville. (Alla säsonger av Hem till gården..)
- Näääeee Nanna, ja bli lessen nä du kalla mig Mongo! säger han högt och tydligt. Självklart hade jag inte yttrat de orden men det gav honom uppmärksamheten han ville ha. (och mig arga blickar från de som hörde)
Visst har väl jag kallat honom Pucko någon gång, men då har han börjat!
Som du hör är vi som andra syskon i allmänhet, ett par extra kromosomer gör ingen skillnad för oss.
Lars vet att vi älskar honom över allt annat och det är huvudsaken.

  Det jag är ute efter med mina historier om Lars  är att avdramatisera det här med att få ett funktionshindrat barn. Nyblivna föräldrar till Down Syndrombarn tänker, vad har vi gjort för fel? Vem av oss är det som är orsaken? Nu blir väl vårt liv aldrig som förr? Svar: Nej. Livet blir aldrig som förr, men det blir till det bättre skulle jag vilja påstå. Så mycket kärlek dessa barn ger. Så mycket de klarar av trots funktionshinder bara de får rätt träning och vägledning!
(Och så söta de är sen, man vill bara bre leverpastej på dem och äta upp dem!)
Lars hade inte varit Lars utan Downs Syndrom. Så är det bara. Jag kan bara hoppas att jag med mina historier kan lätta bördan lite, få det att ljusna vid horisonten. Få er att att le. Får ni hälften så kul som vi har haft det med Lars genom åren och fortfarande har, kan jag bara gratulera. Jag kan säga att i skrivandets stund blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur han brukar muntra upp mig på sitt lilla vis:

- Nanna, du e vacke som du e. Trots allt!

Randig kjol

    Varför är livet sånt när kjolen är randig då, kan man ju fråga sig.
Jo, min kära mormor hade mycket talesätt för sig. "Nu ska vi si sa blinda Sara" och "Hej svejs i lingonskogen", ja ni vet. 
Dråpliga kommentarer kom det en del också, så som de äldre generationerna oftast har. De har levt längre, vet bäst och framför allt så var det ju bättre förr. Så när min kära mormor satt där i sina fina dräkter med klackskor och lagt hår och säger "Tack du väna själ på Mora strand" mellan jag vet bäst-kommentarerna, så kunde man ju inte annat än småle. Min favorit som jag då också använder friskt är just "Sånt är livet när kjolen är randig" och för att mormor skall få vara med på en kant så blev det då namnet. (Tyckte det var lite osmakligt med en blogg som är döpt efter ett stackars synskadat flickebarn eller en barrskog)