Avsparken

   Vi satt hemma i hallen och lekte en eftermiddag, jag, Erik, Lars och Ulrika.
Lars satt i ett hörn och klinkade på en leksaksgitarr och jag hade kommit på ett, kanske lite udda men väldigt effektivt sätt, att roa den tvåårige Erik som varit lite kinkig.
Erik satt på huk och jag sparkade honom lite lätt i hans blöjklädda rumpa så han flög en bit framåt på alla fyra. Sen upprepades detta. Erik tjöt av skratt och efter ett tag uppmärksammades detta av Lars. Han fick något busigt i ögonen, slängde gitarren åt sidan och reste på sig. Han pekade på sig själv och sa
- Gaah! (Jag)
- Ja, försiktigt då, sa jag. Lars tog då sats ända in under ytterkläderna som hängde i hallen och flög sen ut och sparkade till Erik i ändan så han flög säkert en meter.
Vi tittade förskräckt på Erik och höll andan men han började gapskratta och kravlade sig upp och satte sig på huk i position igen.
- Meeeja Lars!

   Stackars lille Erik har fått vara med om mycket tuff kärlek. När han var liten och låg i vagnen hällde Lars en liten hink vatten över honom för att han tyckte att han skulle vakna. När han var ett par år äldre fick han en kvast i huvudet. Det lät värre än vad det var. Lars älskar sin bror och jag tror att det var nyttigt för dem båda att ha varandra. Det är inte många som vågar sig på att skaffa ett till barn efter att ha fått ett med funktionshinder men våra föräldrar gjorde det och det är vi dem evigt tacksamma för. Erik har alltid funnits med på ett hörn och försvarat och förklarat och översatt.
Jag minns särskilt en gång när de besökte farmor och farfar då de bodde i ett hus som låg utmed en allmän väg. Lars och Erik stod och plockade äpplen inne i trädgården när ett gäng högljudda ungdomar gick förbi utanför på vägen.
De störde väl Lars' äppelplockarfrid eller något för han började kasta äpplen på dem.
De blev givetvis arga och gick fram till staketet för att säga dem en sanningens ord.
Då sa Erik som var runt tre-fyra år vid tillfället
- Stjunta i honom, han vet inte vad han jöj. Han ä inte som oss andja.