Bowlingäventyr

   Jag har varit ledsagare åt Lars under hela hans uppväxt. Till hans stora förtret så har jag inget körkort och vi tog oss fram med tandemcykel, buss eller färdtjänst. När jag kom och hämtade honom på fritids så var det inte ett "Hej" som mötte mig utan
- Nanna ha du tagit hökort än?
- Nej, inte sen i måndags då du frågade sist.
- Ååååå! Velvette! blev svaret, ett mycket fult ord ur Lars' ordförråd.

   Just en sådan här gång var vi på väg till hans bowlingträning i Skövde med buss. Han var som vanligt sur på mig för att jag inte tagit en intensivkurs sedan förra veckan, och vi tjafsade fram och tillbaka. Till slut tröttnade Lars på mig och ställde sig upp i bussen som var relativt full och tryckte på stop-knappen.
- Nej, nu ska Nanna gå av, ja illar (gillar) inte henne längre! sa han högt och tydligt.

   En annan bowlingmåndag satt vi på bussen då en kille som Lars kände klev på bussen och satte sig bredvid honom. (ni ska ju inte tro att Lars satt bredvid mig, nej två säten bort minst.)
De småpratade lite och efter ett par hållplatser skulle killen gå av igen och Lars tyckte att han också skulle gå av och följa med killen hem. Jag hindrade honom och Lars började sura. Jag riktigt såg på ungen att han funderade ut en riktigt otäck hämnd men tänkte inte mer på det. Bussen åkte ett par kilometer till och plötsligt såg jag i ögonvrån att Lars tittade på mig. Jag tittade tillbaka och då lutade han sig åt ena sidan med något pilemariskt i blicken och lade av en riktigt högljudd... Ja ni vet.
Sen ställde han sig upp och höll för näsan och sa högt
- Näääeee fyyyy Nanna! Bläääääää! och hoppade två säten bort till.
Jag sjönk långt ned i sätet och gick inte av bussen förrän den var tom.

    Väl framme på Bowlingen brukade det också hända grejor. Ingen rast ingen ro.
En gång minns jag särskilt väl med blandade känslor.
Det började i damernas omklädningsrum dit vi gick för att byta om. Han var ung då så det var ok ur den synvinkeln. Han var också väldigt rymningsbenägen och med två ingångar till omklädningsrummen kändes detta säkrast.
Lars ville givetvis byta om på killarnas.
- ja ä kille, ja ha snopp å inga tutta, ja får! var hans argument, ett väldigt bra sådant egentligen om man tänker efter.
 Vi gjorde det vi skulle och på väg ut genom omklädningsrummet gick vi förbi en tjej utan något på sig på överkroppen. Lars stannade till.
- Åh, fina! sa han och pekar på hennes bröst.
- Lars! jag slet med mig honom ut och hoppades på att hon inte hörde.
Han var fortfarande sur när vi kom ut i hallen för att han inte fick byta om på herrarnas och muttrade surt medan han valde klot och skrev in sig på banan.
Tillslut vände han sig mot mig och sa med en farlig glimt i ögat, men med en väldigt ledsen röst
- Nanna, sluta kalla mig CP, jag gråte snart!
(Jag skulle aldrig komma på tanken och hade för övrigt inte sagt ett ljud sedan vi lämnade damernas.)

  Det här var på den tiden innan Lars lärt sig bowla ordentligt och mest hamnade i rännan.
När Lars surat klart började vi spela och vi körde serie på serie och Lars missade käglor på käglor.
Helst plötsligt fick han dock till det och det blev en Strike. Lars visste inte vart han skulle ta vägen så lycklig blev han och skrek och hoppade av lycka. De flesta i lokalen vände sig mot oss när de hörde oväsendet och då passade Lars på. Ungen sprang rakt ut i början av banan där alla kunde se honom och Moonade. För er som inte är bekanta med uttrycket  drog han ned sina byxor och visade sina vita bakdel för åskådarna. Ett tecken för glädje i vissa kulturer.
Jag pratade inte med ungen på en vecka efter det.