Rymning 1

   Lars hade en cykel med stödhjul som han gillade att köra runt på och som han kunde få upp i ganska hög fart om man inte passade sig. Vi hade till och med ett hundkoppel fastsatt under sadeln på cykeln,  ett sån där dosa med handtag och lång lina som man kan låsa och dra in om han åkte för långt. Lite makabert kanske, men det funkade väldigt bra. Ja, inte enligt Lars då, han blev vansinnig när man bromsade honom just när han trodde han kunde rymma. Men utan hjälpmedel som passar situationen tar man vad som finns. ( Det roligaste var ju dock när vi fick besök som såg hundkopplet på hatthyllan och frågade om vi skaffat hund. Minerna som mötte en när man sa "Nej det är till Lars" var ganska underhållande faktiskt!) Kopplet åkte fram på promenader bara, hemma på gården åkte han fritt. En vårdag när jag var barnvakt åt Lars och lillebror Erik minns jag särskilt. De ville cykla och det fick de. Runt, runt åkte de tills Erik plötsligt ramlade och jag sprang fram för att hjälpa honom upp. 
-Heeedåååå! hör jag bakom mig och när jag tittar bort mot Lars har han redan åkt av gården. Jag drar upp Erik och säger till honom att gå in till mamma och börjar själv springa efter Lars. Efter några hundra meter och allt större avstånd mellan oss inser jag att detta var lönlöst och vänder hem för att hämta cykel. Jag åkte nog runt en timme och letade efter honom innan jag åkte hem igen lite smått förtvivlad. Men det var inte mamma när jag kom hem, de hade ringt från ICA. Lars hade cyklat de dryga två kilometrarna dit, parkerat sin lilla cykel framför ingången och spatserat in och roffat åt sig en korg. Han hade plockat ned sill, chips och köttbullar och gått fram till kassan och puttat upp varorna på bandet så gott han kunde. Hans näsa räckte knappt över disken då. Mamma har jobbat på ICA så de visste att Lars hörde till oss så de stoppade honom och ringde hem till mamma.
Liiiiiiite dåligt samvete hade storasyster då..